Samhällsrelevans och historierevisionism

 

9 november 2017

Finns det en grupp inflytelserika arkeologer som främst ägnar sig åt samtida identitetspolitik i stället för att hitta ”sanningen om det förflutna”? Här svarar Birgitta Johansen, länsmuseichef på Örebro läns museum Alexander Gill i debatten om det politiserade kulturarvet i ett inlägg i dagens SvD.

Birgitta Johansen

När blev kulturarvet politiskt? I SvD kritiseras arkeologihistorikern Ingrid Berg av Alexander Gill fil dr i arkeologi - hon ska inte ha förstått att det var redan med Agenda Kulturarv åren 2001-2004 som utvecklingen inleddes. Undertecknad är en av de chefer på Riksantikvarieämbetet som ledde AgendaK. Det skulle kunna vara smickrande att ha varit med i ett projekt som startade en stor förändring. Tyvärr tror jag inte vi gjorde det. Efter 2004 var projektet stendött och ingen utvärdering av det har gjorts.

För mig handlade AgendaK bland annat om att avtäcka hur kulturarvet används i politiska syften. Men det som plågar dagens samtal ingick definitivt inte i agendan. Jag syftar på den befängda tanken att kunskaper och vetenskaplig fackkompetens skulle vara irrelevanta för kulturarvs-institutionerna. Därför förvånar det mig att just Alexander Gill är så kritisk mot AgendaK. Gill skrev en förträfflig bok år 2008 – ”Efter den stora berättelsen”. Den var för mig i AgendaKs anda. Där står att läsa att en ”Alla arkeologier har politiska implikationer i nutiden. Det finns ingen värdeneutral historieskrivning.” Det gör inte alla varianter av historieskrivning lika goda. Somliga är bättre underbyggda och somliga sämre. Det finns också historiskrivning som är direkt felaktig eller falsk. I det fallet behövs den arkeologiska vetenskapen behövs för att slå larm när sådan lanseras.

AgendaK pågick i flera år på flera nivåer, många åsikter utvecklades och viljor bröts. Jag fanns på den nationella nivån och skrev artiklar och bidrog till att
slutrapporten skrevs. Jag står i stort fortfarande för samma tankar som då även
om frontlinjerna ändrats. Det vi ville i början av 2000-talet har nu hamnat i ett helt annat sammanhang än det som gällde då. Jag vidhåller dock att projektet betonade kunskapen och kompetensen hos antikvarierna. Utvecklingen handlade om att bredda och komplettera med kunskaper om vad kulturarv och historia gör med oss och med aktuell kunskap om människor och samhälle. Syftet var aldrig att tysta eller ersätta antikvarierna. Jag tycker ännu idag att den maktförskjutning Gill ondgör sig över var väl motiverad. Kulturarvet marginaliseras om den enbart ska ses som en angelägenhet för experterna.

Kanske satte vi ändå igång saker vi inte kunde förutse? Och kanske är jag och Gill ändå inte så oense? Maktförskjutning har idag gått för långt. Jag känner mig främmande inför ett ”kulturarvande” där människors känslor och föreställningar regerar.  Jag känner mig orolig över att det verkar vara viktigare att representera en grupp och tänka rätt än att ha kunskap och kompetens. En enfaldig identitetspolitik hotar legitimiteten. Jag blir beklämd när det i Riksantikvarieämbetets Vision 2030, med annars många fina tankar och välfunna ord, dessvärre står att aktörerna behöver röra sig från otydliga argument om kulturhistoriska värden till tydliga beskrivningar av kulturmiljöernas relevans i samhällsutvecklingen. Vidare står att urvalet av bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans. Vilka ska stå för dessa bedömningar? Ja, i vart fall inte sakkunniga antikvarier när dessa bytts ut mot andra tjänstemän. När både personal och kulturarv ska bytas ut efter samhällsrelevans låter det för mig som förberedelser till historierevisionism.

Är jag då motståndare till samhällsrelevans? Nej knappast. På det museum jag arbetar tar vi inte partipolitisk ställning eller tycker i enskilda politiska frågor. Vi bemödar oss om att inte tala om för besökarna hur de ska tänka och tycka. Däremot arbetar vi med aktuella frågor, som i den utställning där vi tar avstamp i de unga människor som åkt från länet för att strida för IS i Syrien. Utställningen undersöker bl.a. vårt förhållande till kunskap i en tid då begrepp som desinformation, fake-news och alternativa fakta finns på allas läppar. Vi gör det genom att ställa ut konst och kulturhistoriska objekt ur våra samlingar – från förhistorien och framåt – och genom att använda våra kunskaper om konst och kulturhistoria. Vi räds inte våra samlingar och historien. Vi t.o.m. söker efter nya arkeologiska fynd med metallsökarentusiaster för att öka kunskapen om länets historia. Vi ser inget behov av göra upp med ”det förflutnas fördomsfullhet” för att använda professor Mats Börjessons ord om vad en museiutställning bör göra. Vi vältrar oss inte i normkritik i syfte att avslöja orättvisor och ge upprättelse åt kränkta. Men vi anstränger oss för att berätta om så många olika människor som möjligt, sida vid sida. Vi delar med oss av våra expertkunskaper, synliggör våra perspektiv och försöker styra fritt från utvecklingsoptimismen. Det som hänt har hänt, det är varken gott eller ont. Men det måste respekteras genom att styra undan från såväl förebildlighet till höger som förfasande till vänster. Vi behöver historien som motstånd till vår egen samtids förgivet-taganden.

Slutligen – kulturarv, historia, kulturmiljö – ska inte vara instrument för dagspolitiken hur viktiga frågor som t.ex. integration och mångfald än är. Vi som har utbildning och uppdrag att arbeta med kulturarv och historia bör däremot tillsammans med våra besökare undersöka hur våra identiteter och gemenskaper skapas och vem som får vara med. Det är ett kreativt och konstruktivt sätt att bidra till just dessa ödesfrågor för vårt samhälle. Leve samhällsrelevans fri från dagspolitik och historierevisionism!

Länk till artikeln på kulturdebatt i SvDlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Nyheter