Långt innan Sverige blev Sverige, låg Närke under vatten. Över landskapet forsade det som kallas Svea älv, som förband Östersjön med Västerhavet. Med tiden höjde sig landet över vattenytan.
Namnet Närke är en sammanslagning av två gamla ord. Rekarne betydde förr i tiden "gränsland" och syftade på ett stort område mellan Svealand och Götaland. När betydde sund och var just här en sjö, som numera är borta. Närke betyder med andra ord gränslandet vid sjön När.
När isen hade dragit sig undan från vårt område var området Närke fortfarande ett kustområde.
Fortfarande under hela stenåldern var Närke en plats vid kusten. De tidigaste invånarna bör därför ha varit fiskare eller havsjägare i stället för renjägare. Från deras boplatser har man påträffat bland annat s.k. mikrospån.
De första inbyggarna slog sig ner på höjderna och livnärde sig främst på boskapsskötsel. Med tiden tog järnhanteringen över. Alla förutsättningar fanns här - järn (från Bergslagen), vattenkraft och skog.
Vid sidan av järnhanteringen var även jordbruket och senare boskapsskötseln viktiga. Järnålderns många lämningar märks framförallt i form av stensättningar och gravfält. Bland annat har man hittat två höggravfält vid Vintrosa kyrka och ett lösfynd i form av en vikingatida armring i guld.







